Ack, mitt fädernesland. Du långa frodiga plats av skogar, fjäll och fält. Du som byggdes av folkets starka händer, av slitet i smedjans glöd, av hammarslag och sotigt svett, du reste dig ur armodets träldom och barhänt nöd.

I tider ej förglömda, stod du rak och rätt, och vägens riktning styrdes av rättfärdighetens kompass. I kolgruvors djup och vid verkens portar växte hoppets sång, och du lärde dig navigera med värdighet

Men detta fick ej bestå! För, se! Hur med silversmord tunga, falskoch förförisk, egocentrismen smög sig in i folkets salar, i de boningar där drömmen bodde. Överklassens krämare och självtjänandets gyllne präster, lockade med löften om frihet som endast var ämnat att räcka till de få.

Så vände vi, obmärkt först, bort blicken från varandra. Solidaritetens fana, en gång stolt vajandes i vinden, bleknade under marknadsiverns kalla sol, och vid rodret, där tronar nu allenast penningens knektar.

En kurskorrigering, en sådan av grövsta mått, vore sannerligen på sin plats, ett rop från hjärtat av folkets själ. Men ännu hörs blott viskningar, ännu är rodret fjättrat vid de vars lojalitet ej ligger hos landet, men hos vinstens altare.

• Folke Arbetsson